Time to say goodbye.
Det har varit lite som terapi att skriva här och på min gamla blogg, men jag har precis samma känsla som jag hade när jag slutade på psykiatrin, att det är tid att släppa taget och börja leva. Jag behöver inte bloggen längre och för att vara helt ärlig så har jag bara haft den som ventilation under tiden jag har lärt mig leva med sjukdomen.. Det känns som jag har börjat ett nytt kapitel och vill släppa taget, så jag kommer låsa bloggen och spara den som ett minne att jag överlevde detta, att med ren vilja så tog jag mig igenom det svåraste och det gav mig ett helt fantastiskt liv som jag aldrig hade kunnat ana.. 

Jag läste ett inlägg från ifjol runt den här tiden och mina önskningar är ganska annorlunda inför 2016 än vad jag hade för detta år.. Jag är egentligen ingen människa som tror att livet blir bättre för att det är ett nytt år. Men däremot ska det bli spännande att se vad livet tar mig härnäst.. Samtidigt ska det bli riktigt häftigt att få bli gammal. Ja, hör och häpna. Jag trodde aldrig jag ens skulle leva tills jag blev 25 och nu har jag förhoppningsvis 50 år kvar av livet att leva.. Det ska bli spännande.. Mentalt är jag nog redan dubbelt så gammal som min riktiga ålder är. Åtminstone ibland! ;) 

Men för att vara lite realisktisk, jag har fortfarande min sjukdom och det innebär att ett skov kan komma från ingenstans.. Men jag vet hur jag ska hantera det och jag vet att det går över och att livet blir bra igen.. Samtidigt vill jag tacka alla fantastiska människor som funnits där och finns där för mig, ni är helt fantastiska allihopa. Vill inte skriva några namn, men ni vet precis vilka ni är! <3
 
 
Livräddarna.
Vet ni vad jag kom och tänka på häromkvällen när jag skulle ta min kvällsmedicin, att fyra små ynka piller gör att jag har ett normalt liv. Litium tar bort både mina sväningar, lindrar mina depressioner och tar bort hypomanin. Lamotrigin hjälper även till med att lindra depressionerna och Imovane hjälper mig att sova.. Dom fyra tabletterna är min livräddning, de tar mig ur sjukdomens grepp och ger mig tillbaka mitt liv igen. 

Jag är egentligen väldigt glad att jag fick min diagnos, det har underlättat mitt liv väldigt mycket.. Även om det har gått 2½ år för mig att komma till en väldigt stabil nivå så har det varit värt varenda sekund av lidande.. Jag har läst så många böcker och bloggar att jag började förlora hoppet om att vara skovfri en längre period. Men litium gör verkan och jag behöver inte vänta halva mitt liv innan jag blir stabil nog att jag klarar av höst/vintern. Om några månader firar vi 3 år tillsammans och ifall mitt mående fortsätter i denna takt så kommer jag faktiskt fira den 25 april.. Fira min resa, mitt liv och mig själv. 

Sedan vill jag skriva några ord till er andra som inte riktigt är där ännu, Ge inte upp. Kämpa lite till. Det kommer ljusa, det kommer bli bättre.. Låter som klyschor men det är så sant. Det går att kunna leva ett bra liv med psykiska sjukdomar. Människor är inte så dömande som ni tror. Tala om det, var öppen med eran sjukdom. 
Var ärlig och låt det ta den tid det behöver. Det är så himla värt i slutändan. Jag lovar med hela mitt hjärta.
 


 
 
 
 
 


A drop In the ocean.
Idag vann du, du tog över mig och gav mig en käftsmäll. 1-0 till sjukdomen. Det blev ett wake up call, ett tecken på att jag måste ta det lungare. Jag kan inte göra allt på en gång, måste inse att jag inte orkar lika mycket som alla andra. Men det är svårt eftersom jag inte ser mig som sjuk längre. Jag kör bara på, hela tiden. Tills det är stopp, tills sånna här dagar när tårarna rinner konstant.. Min kropp sade upp sig idag, vaknade med att jag knappt kunde svälja och feber. 

Det var lättare att vila när jag var timvikare, det var bara ta bort tillgängligheten och fara till Sundsvall. Jag har inte varit i Sundsvall på evigheter. Jag saknar att ha lite ensamtid med pojkarna, titta på barnkläder i det oändliga med syrran. Snart är jag 5-dagars ledig. Bara tid med familjen och en utgång (hör och häpna) med brudarna. Fast utgången slutar säkerligen precis som alla andra gånger att jag går på Ullas vid elva och går hem och lägger mig.. Haha. Festa är inte riktigt min grej längre.. Jag är mer en mysa i soffan med ett glas vitt tjej..