Mina förhoppningar

Det här året har verkligen varit både upp och ner.. Det har varit bra och varit väldigt dåligt.. Jag hade tex mina första 3 månader utan symtom av sjukdomen.. Det var helt jävla underbart.. Har aldrig mått så bra i mitt liv som jag gjorde då.. Jag träffade Emelie som har blivit en av mina närmsta vänner.. Jobbet har verkligen gått skit bra, jag känner mig verkligen på topp när det gäller jobbet.. I söndags fick jag världens största kram av en brukare och som sa att hon hade saknat mig när jag var ledig.. 

Men jag har en stor förhoppning att 2015 kommer bli ett ännu bättre år.. Jag hoppas att jag om ett år kan säga att jag är kär och bor i sundsvall.. Det är mina två drömmar just nu.. Just nu längtar jag efter någon att vakna upp med på morgonen..  Det har varit mitt val att vara ensam och jag ångrar det inte.. Jag behövde lära mig leva med min sjukdom innan jag börjar leva med någon annan.. Träningen ska jag satsa på igen, jag behöver den mer än jag någonsin kunnat tro.. 

Min nyårsafton spenderar jag hos Emelie och hennes familj, ska bli riktigt trevligt! :) 


En litet urval av bilder från året.

 
 
 
 
Blev även moster för andra gången den 26 augusti.. ♥
 
John och jag var på drakborgen!








Sandra och Amanda var uppe här i norrland på besök! Två helt fantastiska kvällar ena på kramm och andra på gladan! 









 








Worth it

Vet ni vad som har varit svårast dom senaste 4 åren? Att lära mig att tycka om min kropp igen.. När jag vägde 63 kg hade jag gått upp 20 hela kilo.. Förstår ni hur mycket det egentligen är? Haha, ja det gör ni ju självklart.. Men för mig är 20 kg som ett helt ton.. När jag bytte medicin och äntligen fick en mättnadskänsla igen har jag gått ner lite..  Men jag kände mig sjukt obekväm i mig själv och det hjälpte inte när jag fick frågan om jag var gravid eftersom jag hon tyckte jag började se mullig ut.. Jag vet inte egentligen om jag kan kalla det en ätstörning längre snarare en biverkning av sjukdomen.. När jag mår dåligt kommer tankarna tillbaka om att jag är tjock och att blir mer älskvärd om jag vore smalare.. Sedan när jag mår bra igen äter jag bättre igen..

När jag tränade kände jag mig snygg, stark och älskade när musklerna började synas.. Jag älskade verkligen min kropp då, sedan när jag blev tvungen att skjuta upp skolan förlorade jag tron på mig själv och slutade träna.. För jag kände mig så dålig och misslyckad.. Men nu är hösten och vinterns värsta depressioner gjorda så nu känns det i hela kroppen att det vänder.. Det blir lättare att andas igen och orken kommer tillbaka.. Det handlar inte längre om att överleva utan leva..  Så nu tänkte jag köra på igen, bara jag bestämmer mig så kommer jag få det gjort.. Oavsett vad.

Det handlar mycket om inställning, väljer jag att tro på att mitt liv kommer vara värdelöst för jag är sjuk så kommer det vara så med.. Jag försöker tro att mitt liv inte kommer suga lika mycket om jag väljer att se det med andra ögon. Att om jag försöker behandla andra människor snällt och ödmjukt så kommer andra människor behandla mig likadant.. Det låter som en klyscha men det är faktiskt sant..  


 
 

 
 


 


Acceptera.

Läste detta braiga inlägg som Stina hade gjort, den sista meningen är verkligen beskrivande hur våra liv ser ut.. "förstår ni hur hemskt det är när man inser att hela ens liv kommer vara sjukdom, fattigdom, brustna drömmar, mediciner och psykiatrisk vård?"

Jag har tur, jag kan jobba.. Bra går det med, men det är för jag satte upp en roll jag ville vara på mitt jobb.. Jag går in i den rollen och lämnar allt utanför jobbet.. Visst, jag har väl mina dåliga dagar jag med.. Det har vi alla.. Jag kan inte låta sjukdomen bestämma över mig på jobbet med, då har jag aldrig en fristad.. Där jag är något annat än sjuk.. Just nu har jag en period då jag verkligen inte alls har accepterat att jag är bipolär.. Det går verkligen upp och ner det där.. 

Vet ni hur det känns när man inser att man ev måste sova i soffan resten av livet för att vakna i tid på morgonen?
Eller att vara rädd för att få ett skov? Eller behöva ta mediciner varenda dag resten av livet? Inte våga skaffa barn för man är så rädd att sitt egna barn ska få sjukdomen? Inte kunna amma för att jag måste äta litium? När man inser att jag har varit sjuk så många år och förstört så mycket som till exempel min skolgång? 

Jag blir arg för ingen pratar om det, ingen vill satsa på hjärnforskningen.. Det blir aldrig några galor för dementa eller psykisk sjuka.. Ändå är det så många människor som är drabbade..