Jag försöker tänka på hur det brukade kännas, den där känslan av glädje. Jag vet att jag har så mycket att vara tacksam över och jag försöker övertyga mig själv om att jag kan känna glädjen. Men sanningen är att det är höst, i mitt liv brukar det bara betyda en sak. Depression. Inte för jag tror jag kanske är fullt ut deprimerad men den finns där bakom och lurar.. Känslan av att vara tom och inte känna något för något växer för varje dag som går, försöker ignorerar det och tänka att det kommer gå över. Och jag har bra dagar, igår skrattade jag med ögonen, med hela mitt hjärta. 

Jag är egentligen ganska peppad på förlossningen, det ska helt klart bli en spännande upplevelse och jag väntar med spänningen om hur jag kommer hantera smärtan. När jag har sån där superduper mensvärk så brukar jag mest gå in i mig själv och försvinna. Vill helst vara för mig själv och grina. Haha. Det kommer nog göra ondare än min ondaste mensvärk och jag är ganska smärttålig så vi får se hur det går. Jag kommer lätt ta alla bedövningar, bara för att prova. Lustgasen lär ju gå fet bort, eftersom jag hört att det känns som vara full och jag HATAR att vara full och tappa kontrollen.. Kontrollfreak deluxe här.
Det jag däremot är mest rädd för är vad som kommer efter, så rädd att jag ska hamna i någon förlossningsdepression och som bipolär har jag större chans att hamna i förlossningspsykos. Det är därför vi får vara kvar på sjukhuset för sätta in medicinerna tillbaka och för att hålla lite extra koll.. Det är nog därför förlossningen i sig inte känns så skrämmande, men det kan gå hur bra som helst också. Vi får helt enkelt se.

 

Förra veckan var vi på TUL (tillväxtultraljud) och han är alldeles perfekt. Han skulle i vecka 29 (28+5) väga 1375 gram och han vägde 1 gram över. Lilla älsklingen<3