20170615

Idag har nog varit den bästa dagen sedan jag blev sjukskriven, har äntligen känt känslan att vara mig själv igen. Även om det bara varade i ett par timmar så var det skönt, skönt att skratta och vara glad igen.. 

Jag hade tänkt berätta om mitt samtal idag med Carina, men för att ni ska förstå sammanhanget så måste jag berätta om mitt läkarsamtal och det innan.. Ringde som sagt först till psykiatrin, antligen för att jag redan är där och med tanke på min bipolära diagnos så kändes det mest naturligt. Men det var inte där jag skulle prata med och min läkare var sjukskriven.
Det innebar att jag blev tvungen att ringa HC och tjata mig till en läkartid, när jag väl fick en så hamnade jag hos en man som hade svårt med språket, vilket innebar att vi inte förstod varandra. För mitt i samtalet så går han iväg med meningnen att han ska prata med arbetsterapeut om övningar.. Där satt jag som ett fån och ba: JAHA?!. När han sedan kom tillbaka så fick jag fylla i ett papper om vad HC skulle hjälpa mig med. . Fyllde i det där, sagt och gjort så sa han åt mig att man inte kunde vara sjukskriven för att man är trött och behöver vila.. Han frågade vad som skulle vara bättre om en vecka, eller två? Ja åter igen, inte vet jag!  Jag behövde bara desperat få vila, få andas och slippa stress. Men vi avslutade mötet med att han skulle prata med sitt team och därefter återkomma till mig.. Han ringer ett par timmar senare och berättar att "teamet" sjukskriver mig i två veckor, därefter så halvtidsjukskriven i två.. Han dessutom skriver att jag jobbar på Viktoriagården och tar fel datum, så ringer upp HC och ber dom fixa det.. Svarar gör en surpuppa som borde byta jobb. Men jaja. Tillslut så! 

Men nu till samtalet, Carina (Hon har hand om IMR. Terapigruppen jag går på varje vecka.) ringde mig i eftermiddag och frågade om hur jag mådde, osv. Vi pratade en stund och jag berätade det ovan och hon tyckte det var konstigt att jag inte fick hjälp från psykiatrin och så vi bokade in ett datum i Augusti för att göra en vårdplan.. En stund efter vi lagt på, ringer hon upp igen och berättar att jag har fått en läkartid 11 juli.. Haha. Då hade hon ordnat fram en tid åt mig på kanske 15 minuter och ja ba: ÄNTLIGEN!!! 
Ännu en fantastisk Carina, det verkar vara något med namnet. Alla borde ha en Carina i sitt liv. Jag har haft förmånen att ha många i mitt liv.. Iofs har jag förmånen att många fina människor vid andra namn också i mitt liv.
 
Nu när man är hemma mest hela dagarna så tänker man mycket, analyserar mig själv och mitt liv. Vad jag vill ha och inte vill ha. Det enda jag egentligen är säker på är att jag aldrig vill vara bitter, aldrig någonsin.. Hellre dör jag.. Jag vill inte vakna upp om ett par år och inse att jag kastat bort mitt liv. Vill ta vara på varje sekund och ta varenda möjlighet jag har. Leva i nuet och vara tacksam för att jag lever. Tacksam att varenda gång jag var på väg att ge upp så fick jag en chans till något bättre i stället.. 
Jag vet inte riktigt bara vad som är rätt väg, sista tiden har jag känt mig uttråkad och att jag behöver någon ny utmaning.. Jag har tappat lite gnistan att jobba kvar i vården, samtidigt är det de jag älskar. Jag är bra på mitt jobb. Men vad skulle jag ananrs göra? Man blir ju lite hindrad i yrkesväg när man både har astma, bipolär sjukdom, hjärtflimmer.. Utmattningsyndromet lär ju knappast hjälpa till! ;) 
 
 
 
 
 

F43.8A - Utmattningssyndrom

Mitt liv handlar just nu om att ta bort alla moment som innebär stress och försöka göra saker som jag tycker är kul. Lusten att träna har kommit tillbaka, antaligen för att jag har plockat bort måstet och gör det för jag ser det som en väg att må bättre. 
 
Det är lustigt, när man har sådana höga krav på sig själv, så är det svåraste med att bli sjukskriven att acceptera skuldkänslorna, känslan att vara misslyckad.. Men det är även det drivet som har gjort att jag blev sjukskriven.. Min syster sa åt mig för ett par veckor sedan att jag borde ha sjukskrivit mig, men jag bara fortsatte på och jobbade 1½ vecka till innan jag satte mig på IMR-mötet och bröt ihop.
En av tjejerna sa till mig: "Det är ingen som tackar dig när du inte kommer upp ur sängen". Det jag däremot inte har insett först nu att jag redan hade passerat det och bara gick på ren envishet, ett hopp om att känslan att vara totalt utpumpad skulle försvinna..
För jag ville inte inse, ville inte acceptera. Jag fick kämpa för att få en tid hos vårdcentralen, fick kämpa för att få en sjukskrivning. När jag väl fick den, ångrade jag mig. För jag ville bara förneka problemet och gå på jobbet igen. Jag ville inte vara utmattad, ville inte ha en till diagnoskod i mina journaler. Jag var så arg, trött och utmattad på samma gång. På att min kropp inte orkade mer, på att min hjärna var helt slut.. Jag var förbannad för att livet var så orättvist, inte bara för min del. Utan för andra människor omkring mig.. 
 
Jag vet att livet inte är rättvist, men jag har gått igenom så mycket dom sista åren.  Vill bara ha lite medvind, bara lite. Väldigt lite. Bara tillräckligt för att klara av livet utan några mer diagnoskoder. Utan några fler sjukdommar.. Det är som att livet inte tror att det är tillräckligt att balansera min bipolära sjukdom, utan ger mig hjärtflimmer och utmatningssyndrom inom loppet av några år.  Jag vet inte hur mycket man får hylla sig själv utan att det ska låta alltför drygt och skrytsamt, men jag är en jävla envis människa och många gånger vill jag ge mig själv en hive five för ens andas. Haha. Nämen, skämt och sido..  
Klarar nog mig igenom detta också, nu väntar först två veckors sjukskrivning och sedan jobbar jag 50% i två veckor.. Däremot tycker jag faktiskt lite synd om mig chef,som måste hitta en vikarie åt mig nu när det är sommar och allt.. Det är svårt nog annars, värre nu på sommaren..
 
 
Inte ens smink döljer mitt trötta face. HEHE.
 
Mitt andra hem <3