Ja må du leva

Det är fascinerande hur lätt man kan leva i förnekelse, eller kanske man inte vågar inse fakta.. Livet händer, sjukdomen händer.. För ca 4 veckor sedan blev jag sjuk, en sak efter den andra.. Tappade rösten, hosta, överansträngning i stämbanden, feber.. Vilket resulterade i kortisonbehandling, antibiotika och sjukskrivning.. 

Jag tror att jag blev sjuk för tvingar mig själv att leva trots att min sjukdom säger att jag borde vila.. Att min kropp säger ifrån, eftersom jag så sällan lyssnar.. Det tar ju stopp någon gång.. Dom här veckorna har varit pissigt jobbiga, att vara hemma, bara ligga på soffan och vila.. I flera dagar.. Ibland har jag nästan gråtit för det kliar i min kropp, rastlösheten.. 

Idag är första dagen på flera veckor jag inte känner utmattad, där trycket på mitt bröst har lättat.. Jag ser faktiskt fram emot att gå till jobbet på onsdag.. Jag känner mig glad och pigg igen, har nog haft ett ganska långdraget depressivt skov.. Fast jag har inte riktigt mått dåligt, bara varit orkeslös och utmattad.. Kanske varit mer irriterad än vanligt kanske.. Men jag har sovit på dagen och natten, då är det fel någonstans.. Speciellt då jag tar två olika sömntabletter på kvällen för att somna i vanliga fall.. Jaja.. Jag mår bättre i alla fall, vilket jag är tacksam över!

Sedan har senaste händelserna som hänt varit jobbiga.. Jag har gråtit mycket och tyckt att allt varit orättvist. Varför? Det är min största fråga.. jag har aldrig förlorat någon som inte dör av ålder, så jag vet inte hur jag ska hantera det.. Men du finns i mina tankar dagligen, bilderna från förra årets planeringsdag finns du med där.. Alla sörjer olika och jag vet inte ens hur jag gör det, bara kanske genom att minnas din positiva anda, din glada personlighet och att du ska.. Jag har ett fint minne, bilden på dig och mig på Facebook.. Din första bild på dig själv på Facebook.. 

 

heejeh

Det är fascinerande hur lätt man kan leva i förnekelse, eller kanske man inte vågar inse fakta.. Livet händer, sjukdomen händer.. För ca 4 veckor sedan blev jag sjuk, en sak efter den andra.. Tappade rösten, hosta, överansträngning i stämbanden, feber.. Vilket resulterade i kortisonbehandling, antibiotika och sjukskrivning.. 

Jag tror att jag blev sjuk för tvingar mig själv att leva trots att min sjukdom säger att jag borde vila.. Att min kropp säger ifrån, eftersom jag så sällan lyssnar.. Det tar ju stopp någon gång.. Dom här veckorna har varit pissigt jobbiga, att vara hemma, bara ligga på soffan och vila.. I flera dagar.. Ibland har jag nästan gråtit för det kliar i min kropp, rastlösheten.. 

Idag är första dagen på flera veckor jag inte känner utmattad, där trycket på mitt bröst har lättat.. Jag ser faktiskt fram emot att gå till jobbet på onsdag.. Jag känner mig glad och pigg igen, har nog haft ett ganska långdraget depressivt skov

Skriv inläggstext 

Hälsa.
Jag brukar aldrig ta promenader ensam, för det är rätt tråkigt. Men efter ett snabbt möte med en person som också var på promenad så började jag tänka.. En mening som fick mig att fundera, det där med att bränna fett. Är det verkligen mitt mål med att jag gav mig ut på en promenad? Efter en stund så insåg jag att jag vill uppnå hälsa.

Hälsa för mig är att vara lagom och att ha en balans. Mitt mål har skiftat, för det enda jag vill ha är en hälsosam kropp som är stark nog att klara mitt jobb och en framtida graviditet.. Det är mitt mål.. Pressen jag haft på mig, säkerligen bara min egna föreställning om hur jag ska se ut och vara. Jag avskyr orden banta, för det är en quick fix. Det är en diet, en kortsiktig lösning. Det är en livsstillförändring dom allra flesta behöver, även sänka kraven på sig själva och hitta en balans där du både tränar, äter nyttigt och samtidigt unnar sig.. 

När vi ändå pratar hälsa, tänkte jag skifta över till den psykiska hälsan. Jag blev erbjuden en plats i en terapigrupp som använder sig av IMR- Illness managment and recovery. eller som det heter på svenska "sjukdomshantering och återhämtning". Syftet är att jag en gång i veckan under 40 veckor ska lära mig att hantera min bipolära sjukdom. Jag har levt med den ganska länge och jag har bra många stategier för att klara av min vardag. Men det innebär inte att jag är färdiglärd. Det går alltid att bli bättre.. Kunskap är aldrig för tungt att bära som sagt!
Jag ser detta som en investering i framtiden, i mina framtida barn, i mitt förhållande till min sambo och framförallt en investering för mig själv. För att jag ska kunna bli en så bra sambo och mamma som möjlig
 
t behöver jag så mycket stategier för att inte låta min sjukdom gå utöver någon annan.. Jag vill kunna ge mina barn den bästa uppväxt de kan ha utifrån dom förutsättningarna jag har..  Jag hoppas jag kan vara det, det är en rädsla att jag blir sjuk. Eller nja, alltså jag tror faktiskt att jag har en sådan bra självinsikt att jag vet vad jag ska göra och att jag blir en fantastisk mamma.. Jag tror faktiskt det! 

Men nu ska jag sova, imorgon får jag äntligen träffa min sambo igen. Vi har jobbat om varandra denna vecka. Sovmorgon tillsammans med mannen i mitt liv, bästa kombon! <3