I could be stronger, but only for you.

20171026 -"Jag vet inte ens vad jag ska skriva, egentligen är jag alldeles för trött för ens lägga ner tid på detta. Men jag har för första gången på väldigt länge ett lugn. En känsla av ro inom mig. Det är rent, snyggt och enkelt. Det är hemma nu, det är mitt. Jag har äntligen kommit hem.. Att något släpper inom mig och jag ler av lättnad.. Jag är äntligen fri."

De sista veckorna har varit en Berg- och dalbana.. Jag höjde medicinen och jag blev genuint glad, lycklig till och med. Jag skrattade på riktigt. Ett skratt som kändes i hjärtat. Det var sista pusselbiten. Men med biverkningar så blev det en nedtrappning och jag återgick till det tomma skal jag en gång var.

Det är inte lätt att få ner orden i skrift, speciellt när man inte vet vad man känner. Jag vet bara att skriva ger mig ro, en känsla av lugn. Även om det låter konstigt och inte ett samanhang ibland så skriver jag det som kommer fram. Det smattrar nästan ibland när jag skriver. För jag försöker få ner det medans jag känner det. När jag känner ångesten från topp till tå. När tårarna bränner bakom ögonlocken, önskningen om att vara frisk infinner sig. Men jag borde veta att jag kommer ur detta starkare. Det är bara att andas djupa andetag och veta att jag är redo att ta upp bitarna och pussla ihop mig själv igen. 

Nu har inlägget fyllt sitt syfte, att ge mig ro i kroppen. Att stilla mig själv.
Sov gott allihopa.
 

One day.

Idag tittade jag på en film, in to the bone. Handlade om en ung tjej som har Anorexia. Den var riktigt bra, intressant osv. Men jag klarade inte av att titta klart på den. Jag brukar undvika filmer/dokumentärer om just ätstörningar för jag blir oftast triggad. Då jag vet att det är drygt 22 kg från mitt smalaste. Vilket är sjukt.. Det är svårt det här med vikten, en arbetskamrat. Eller han är vikarie, som inte egentligen jobbar hos oss längre. Kallade mig tjock, eller snarare att jag vägde för mycket för min längd, då kvinnor ska vara små och nätta. Ja. ni hör själv. Men det är små kommentarer som dom skapar lite ångest för varje gång och sedan blir det tillstort stora saker.. Det är typ 4-5 år sedan jag vart normal, men det var faktiskt inte först jag flyttade in med Jörgen som jag började äta "riktigt". Eller snarare regelbundet. Jag kanske 1-2 mål om dagen innan. Enklast var att äta snabbmat, så jag slapp laga mat med. Spciellt när jag mår dåligt är det jobbigt.. Kämpar med att orka städa badrummet och bädda rent i sängen idag.. Har försökt sedan runt halv två.. haha. Går bra idag! 

Det är just det här som gör att man aldrig ska kommentera någons utsende eller vikt. För man vet aldrig vad dom har i bagaget, eller kämpar med just nu.. Bättre att vara tyst än att såra någon, det är dessutom så sjukt onödigt. Ingen har rätt att ha en åsikt om hur jag, du eller någon annan ska se ut, eller vara.. 
 
Jag hatar ordet banta, det är så fult. Det innebär oftast bara dieter som man lyckas hålla ett tag och när man börjar äta normalt så går dom allra flesta upp i vikt igen.. Jag skulle vilja kalla det livsstilsförändring och att man kanske till och med ändrar små, små saker varje dag som tillslut gör den stora skillnaden. Man kan börja med att ändra sitt kvällsmål, beroende vad man äter så kan man ändra det till det nyttigare och göra det i ett par veckor, eftersom det tar ca 3 veckor för oss att ändra en rutin.. Därefter kan man byta ut mellanmålen till något nyttigare, eller lägga till mellanmål.. Min poäng är att gör små ändringar i kosten så lär det bli ett bättre hållbart resultat.. Det absolut bästa är att slänga vågen och använda sig av ett måttband i stället! 
 
Jag tittar ibland på bilderna jag har kvar på dayviews(bilddagboken) från den tiden, för att påminna mig om att livet är mer än ångest, kalorier, sömnlöshet, depression, milslångapromenader på natten, thinspo, äs-bloggar..
 

Melatonin

Jag fick en kommentar på mitt förra inlägg, som jag dessutom tänkte besvara i ett helt eget inlägg.. 
"Melatoninen är inte heller bra att ta hela tiden. Tips kolla Malou efter tio för några dagar sedan."

Avsnittet är inte från ett par dagar sedan utan från 17 mars, vilket jag redan har kollat på tidigare och kollade på igen. Det läkaren och KBT-terapeuten menar är att det verkar vara i normala friska personer som hamnar i sorg och får sömnproblem..
Problemet med detta är att jag har kroniska sömnproblem. Det kommer aldrig bli bättre för mig.. Min sjukdom och sömnen hänger ihop. Jag har lyckas sova utan sömntabletter kanske 5-6 gånger sedan 2013. Tro mig, jag har provat flera gånger. Jag har provat så kallade antihistaminer (som min sambo förövrit tar för han är allergisk mot min katt) och det går inte. Jag har provat med Mindfulness, avslappningsövningar osv.. När jag dessutom sover lite flera nätter så kickar min bipolära sjukdom in och skickar in mig i en hypomani. Det innebär att jag varvar upp ganska snabbt.. Sömn är det absolut viktigaste i mitt liv. Att sova, att hinna sova och att få sova ut! Det är väldigt få gånger jag tummar på sömnen.. 

Innan jag fick min diagnos så sov jag ca 3-4 ungefär var tredje dygn. Så på 72 timmar sov jag 4 timmar. Jag tror inte ens ni kan förstå vad det gör med en människa, speciellt inte vad det gör med någons liv! Om jag får välja tar jag alla gånger sömntabletter i stället för att vara utan. Hundra elva miljoner gånger om!

Melatoninen har ändå väldigt få biverkingar om man tex jämför med Imovane eller andra insomningstabletter. Jag hittade två olika artiklar när jag googlade, den ena var från 1997 och den andra från 2014.. Inga aktuella artiklar. 
Men jag känner ändå att jag måste lita på läkaren som satte diagnosen på mig och som jag har haft tills dess hon blev sjukskriven. Dessutom är både hon och min nuvarande överläkare i psykiatri.. Dom vet säkerligen vad dom gör och jag får lita på det.