Let us fall.

Det är oftast svårt att starta igång, oftast blir det en spolier-alert ifall man börjar inlägget med det man ska skriva..

Ni vet känslan när man har jobbat hårt och länge för att uppnå något och när man väl är där så är man rädd att förlora det? Den känslan sitter i mitt bröst nu. Känslan att vara ett steg ifrån att förlora allt. Men mest kanske rädd för att förlora mig själv till sjukdomen igen. Förlora mig själv till mörkret igen. Samtidigt så har jag växt så mycket under tiden jag har gått i IMR-gruppen. Jag lär mig att vara den bästa av mig själv, och den bästa av mig själv kan jag bara vara om jag mår bra. Mår jag inte bra så måste jag förändra situationen. Där är jag idag, en sjukskrivning på 100% i en vecka för att återhämta mig. Därefter jobbar jag bara 50%, hur länge vet jag inte.. 

Jag har landat i att jag kanske aldrig kommer kunna jobba heltid igen, kanske aldrig någonsin.. Jag försöker att det inte låta påverka min egna bild av mig själv, vilket är lättare sagt än gjort. Jag försöker övertala mig själv när min egna röst kallar mig fula saker. Jag försöker övertala mig själv om att jag är bra trots att jag inte klarar av det dom allra flesta klarar av..
Det allra värsta är att jag blev insatt på medicin, väldigt låg dos. Men jag är så besviken att jag inte klarade mig med det lilla jag hade kvar. Jag ville så gärna klara mig, ville så gärna komma i mål utan, ville så gärna göra det på rätt sätt. Men kanske det här är rätt sätt för mig? 
Jag vet inte egentligen varför jag berättar detta, kanske mest för jag inte har någon lust att andra människor ska få en egen falsk bild. Kanske få lite förståelse och acceptans. Att man inte ska döma och prata om någon när man inte vet något kanske? 

Jag hade tänkt att använda min vecka till promenader, bra mat och försöka hitta en balans till mig själv och livet igen.. Nu ska jag hur som helst gå och handla, för det orkade jag inte tidigare när jag var på terapigruppen.
Ha en bra dag allihopa.