I could be stronger, but only for you.

20171026 -"Jag vet inte ens vad jag ska skriva, egentligen är jag alldeles för trött för ens lägga ner tid på detta. Men jag har för första gången på väldigt länge ett lugn. En känsla av ro inom mig. Det är rent, snyggt och enkelt. Det är hemma nu, det är mitt. Jag har äntligen kommit hem.. Att något släpper inom mig och jag ler av lättnad.. Jag är äntligen fri."

De sista veckorna har varit en Berg- och dalbana.. Jag höjde medicinen och jag blev genuint glad, lycklig till och med. Jag skrattade på riktigt. Ett skratt som kändes i hjärtat. Det var sista pusselbiten. Men med biverkningar så blev det en nedtrappning och jag återgick till det tomma skal jag en gång var.

Det är inte lätt att få ner orden i skrift, speciellt när man inte vet vad man känner. Jag vet bara att skriva ger mig ro, en känsla av lugn. Även om det låter konstigt och inte ett samanhang ibland så skriver jag det som kommer fram. Det smattrar nästan ibland när jag skriver. För jag försöker få ner det medans jag känner det. När jag känner ångesten från topp till tå. När tårarna bränner bakom ögonlocken, önskningen om att vara frisk infinner sig. Men jag borde veta att jag kommer ur detta starkare. Det är bara att andas djupa andetag och veta att jag är redo att ta upp bitarna och pussla ihop mig själv igen. 

Nu har inlägget fyllt sitt syfte, att ge mig ro i kroppen. Att stilla mig själv.
Sov gott allihopa.