Mitt liv handlar just nu om att ta bort alla moment som innebär stress och försöka göra saker som jag tycker är kul. Lusten att träna har kommit tillbaka, antaligen för att jag har plockat bort måstet och gör det för jag ser det som en väg att må bättre. 

 

Det är lustigt, när man har sådana höga krav på sig själv, så är det svåraste med att bli sjukskriven att acceptera skuldkänslorna, känslan att vara misslyckad.. Men det är även det drivet som har gjort att jag blev sjukskriven.. Min syster sa åt mig för ett par veckor sedan att jag borde ha sjukskrivit mig, men jag bara fortsatte på och jobbade 1½ vecka till innan jag satte mig på IMR-mötet och bröt ihop.
En av tjejerna sa till mig: "Det är ingen som tackar dig när du inte kommer upp ur sängen". Det jag däremot inte har insett först nu att jag redan hade passerat det och bara gick på ren envishet, ett hopp om att känslan att vara totalt utpumpad skulle försvinna..
För jag ville inte inse, ville inte acceptera. Jag fick kämpa för att få en tid hos vårdcentralen, fick kämpa för att få en sjukskrivning. När jag väl fick den, ångrade jag mig. För jag ville bara förneka problemet och gå på jobbet igen. Jag ville inte vara utmattad, ville inte ha en till diagnoskod i mina journaler. Jag var så arg, trött och utmattad på samma gång. På att min kropp inte orkade mer, på att min hjärna var helt slut.. Jag var förbannad för att livet var så orättvist, inte bara för min del. Utan för andra människor omkring mig.. 

 

Jag vet att livet inte är rättvist, men jag har gått igenom så mycket dom sista åren.  Vill bara ha lite medvind, bara lite. Väldigt lite. Bara tillräckligt för att klara av livet utan några mer diagnoskoder. Utan några fler sjukdommar.. Det är som att livet inte tror att det är tillräckligt att balansera min bipolära sjukdom, utan ger mig hjärtflimmer och utmatningssyndrom inom loppet av några år.  Jag vet inte hur mycket man får hylla sig själv utan att det ska låta alltför drygt och skrytsamt, men jag är en jävla envis människa och många gånger vill jag ge mig själv en hive five för ens andas. Haha. Nämen, skämt och sido..  

Klarar nog mig igenom detta också, nu väntar först två veckors sjukskrivning och sedan jobbar jag 50% i två veckor.. Däremot tycker jag faktiskt lite synd om mig chef,som måste hitta en vikarie åt mig nu när det är sommar och allt.. Det är svårt nog annars, värre nu på sommaren..

 

 

Inte ens smink döljer mitt trötta face. HEHE.