I'm losing sense of time and space.

Igår kväll kom jag på mig själv sitta och skämmas. Att jag har en psykisk sjukdom, att jag inte mår bra just nu, att jag väljer att gå ner i tid på jobbet igen. Jag skämdes för att jag inte orkar vara den jag vill vara, för att jag inte orkar presetera på det sättet jag vill.. Skämdes att erkänna att sedan jag gick upp till heltid så har jag varit sjuk fler gånger än jag varit på flera år.. 

Höst.. Det räcker med ett ord för att förklara till varför jag mår som jag gör.. Behöver nog bara några veckor innan jag vänjer mig med att ångesten ligger där konstant och trycker.. Det kommer vara sämre dagar och bättre dagar, precis som det alltid är på hösten. Men första steget är att höja litium igen.. Tur kommer jag ha en fullspäckad höst så jag lär inte hinna tänka så mycket utan bara köra. Det är så jag tar igenom mig det mörka. Ett steg framför det andra.. Stänga ner tankeverksamheten är nästa steg. Att inte tänka när man vaknar på morgonen. Utan bara kliva upp och gå till jobbet. Sluta vara ensam är steget efter det, ensamhet är lika med tid att tänka.. 
Men viktigaste av allt för att klara hösten/vintern är att tillåta mig själv att ha dagar där jag mår riktigt dåligt, för när man tror att det aldrig kommer bli bättre så vänder det.. Att jag dessutom påminner mig själv om att det går över, att det blir bättre igen!