One last chance

Halva veckan har gått och mina två lediga dagar är slut. Restan av veckan kommer vara bra, för jag jobbar två dagar till innan jag får åka till Sundsvall.. 

Mina två lediga har nog varit dom värsta på länge, det är bara mörker. Så otroligt mycket mörker. Men bara jag vänjer mig vid detta igen kommer det känns bättre igen.. Det måste bli bättre eller vänjas vid.. Det är dom två val jag har.. Just nu är det otroligt orättvist att vi måste behöva gå igenom detta år efter år. Vi förtjänar inte att årstiderna kommer och förstör våra liv.. Allt vi kämpas under alla dessa mellanperioder blir förstört.

Jag önskar att jag åtminstone fick en hypomani någon gång ibland, för det hade gjort det mörka lite lättare.. Alla tabletter har tagit bort den enda grej som faktiskt kan få mig att känna mig levande.. I stället får jag ta regnet mot min hud, ett stätt att förstå att jag är levande. Att jag faktiskt inte bara är ett stort tomt bottenlöst hål. Titta upp mot regnet och låta det falla i ansiktet och låta det blandas med tårar.. Under den stunden är jag levande..
Förut gjorde jag allt för att skada mig själv,men jag kan inte förstöra mig själv något mer så regnet får funka.

Vet ni en sak, när jag var liten önskade jag att jag var sjuk.. Att jag kunde få en sjukdom.. Be carfull what you wish for.