Läste detta braiga inlägg som Stina hade gjort, den sista meningen är verkligen beskrivande hur våra liv ser ut.. "förstår ni hur hemskt det är när man inser att hela ens liv kommer vara sjukdom, fattigdom, brustna drömmar, mediciner och psykiatrisk vård?"

Jag har tur, jag kan jobba.. Bra går det med, men det är för jag satte upp en roll jag ville vara på mitt jobb.. Jag går in i den rollen och lämnar allt utanför jobbet.. Visst, jag har väl mina dåliga dagar jag med.. Det har vi alla.. Jag kan inte låta sjukdomen bestämma över mig på jobbet med, då har jag aldrig en fristad.. Där jag är något annat än sjuk.. Just nu har jag en period då jag verkligen inte alls har accepterat att jag är bipolär.. Det går verkligen upp och ner det där.. 

Vet ni hur det känns när man inser att man ev måste sova i soffan resten av livet för att vakna i tid på morgonen?
Eller att vara rädd för att få ett skov? Eller behöva ta mediciner varenda dag resten av livet? Inte våga skaffa barn för man är så rädd att sitt egna barn ska få sjukdomen? Inte kunna amma för att jag måste äta litium? När man inser att jag har varit sjuk så många år och förstört så mycket som till exempel min skolgång? 

Jag blir arg för ingen pratar om det, ingen vill satsa på hjärnforskningen.. Det blir aldrig några galor för dementa eller psykisk sjuka.. Ändå är det så många människor som är drabbade..