5/6-2021

Jag är svag, klen och tramsig. Det är klart jag borde va släppt covid. Det är klart att jag borde minnas allt som hänt och gått vidare. Ibland ligger jag vaken på kvällarna och i ett desperat hopp om att jag ska få någon slags minnesbild, mer än drömmarna om den döda mannen och den hoppande kvinnan. Att jag ska minnas varenda smärtsamma detalj, varenda känsla av hopplöshet, ensamhet och maktlöshet. Jag önskar jag kunde gråta mig igenom det, älta och släppa taget. Men hur släpper man taget om det, när mer än 6 veckor av mitt liv är borta? När jag bara har små fragment kvar av mitt minne och det andra berättat för mig?

 

8/6- 2021

Sudda, sudda, sudda. Hur ska jag förklara något jag inte ens själv vet? Hur ska jag hantera mina känslor när jag knappt minns orsaken av dom. Fattar ju att det var hemskt utifrån vad jag får återberättat för mig. Men om jag kunde sätta ord på det, så skulle jag kunna förklara att livet suger just nu. Jag är trött, utmattad och alldeles tom. Mitt tålamod är helt borta, den där fantastiska mamma jag var innan corona är borta, han får mest mina trötta försök till att göra något som var hälften det var innan. Jag var pepp och taggad på att börja jobba. 2020 skulle bli mitt år. I stället vart det bland det sämsta åren jag haft och jag har haft många dåliga.

Jag försöker peppa mig själv genom att inse att småbarnsåren är jobbiga för alla, men med en bipolär diagnos är det ännu svårare och lägg på att slåss mot ett virus man knappt visste något om. Det är egentligen inte konstigt att min hjärna stängde av och jag förnekade att något någonsin var tungt.

 

Ikväll tittade jag på min son och grät tyst medans han somnade, för undertiden jag suttit där så kom en mängd av gamla minnen och känslor och satan vad svårt det är att förklara vad jag menar.. För jag vet inte riktigt vad jag minns eller vad jag inte minns. Jag har några starka minnen, långfredagen är den och det sista positiva provsvar. Det sista minns jag varenda liten detalj av. Allt där emellan är nästan borta. Efter jag rev ner alla namn på dörren för jag kunde inte se utan att känna skuld, skam och ångest. Jag kunde inte skydda dom, det var mitt ansvar att se till att de fick den bästa vård de kunde få också dör alla. Hur kunde jag göra ett så satans dåligt jobb?

 

Jag mår bra i perioder, hade precis börjat kännas ok när jag en söndag 20:55 och nästan precis skulle sova och får ett medelande att förskolan har en covid positiv. Min son har varit med denna person. Han kommer att dö. Det är nu han skulle tas ifrån mig, precis som allt annat tagits ifrån mig. Helt dramatiskt, men att blanda Loke och corona är en väldigt känslig kombination. Jag reagerar kraftfullt och samma veva börjar jag drömma igen och nya små minnes bilder dyker upp och genast sugs lusten och energi ur mig. 

 

Försökte söka hjälp, tyvärr allt är inte bipolärt eller att jag var extra känslig på grund av min dignos. Det är inte normalt att tappa all minne, återkommande drömmar, flashbacks osv. Jag har gått i terapi för mycket för att veta det. Önskar jag kunde knäppa med fingarna och jag var mig själv igen, den glada, peppiga tjejen med energi för 10.