Förra veckan kom ett till brev, denna gång medelande läkaren att jag i alla fall skulle slippa en pacemaker och att det var antagligen min litiumbehandling.. Det var precis som jag misstänkte, det är kanske medicinerna som förstör mig. Det är ju faktiskt meningen att dom ska få mig att må bra. Ytterligare en käftsmäll. Det som får mig att må bra, förstör mitt hjärta. 

 

Jag skulle ha ringt förra veckan och även idag, men hela förra veckan gick åt att bearbeta att jag har arytmi eller förmaksflimmer som det heter på vanligt språk.. Egentligen bryr jag mig inte om hjärtfelet så mycket, utan att jag är bara mest livrädd för att sluta med litium. Det är nog där skon klämmer egentligen, för jag vet inte hur mitt mående kommer att reagera. Jag vet inte om jag kommer kunna ha det liv jag har idag. Mitt jobb, mitt förhållande. Mitt liv i allmänhet. Jag vet inte, vet bara hur det var förut, innan litium. Där vill jag aldrig vara igen.  Allt jag har kämpat för sedan jag fick litium har varit bortkastat om jag ändå skulle hamna tillbak på ruta ett igen. 

Äh, jag är nog bara på dåligt humör idag och trött. Men det är så orättvist, eller nä. Jävligt orättvist.. Livet alltså.. Det var min tur att ha ett lungt och stilla liv, utan drama, utan sjukdomar. Bara få må bra och vara lycklig.. Min första sambo-tid har gått åt att oroa sig för hjärtat, litium och framtiden. Mitt humör suger och helst vill jag bara gräva ner mig under en sten ligga där tills förevigt... Hörshej typ!