Första tiden

Jag brukar aldrig använda bloggen, minns knappt ens när jag skrev ett inlägg.. Men jag känner ibland att mitt huvud är överfyllt, som just nu. 

Att bli mamma var det svåraste jag har gjort, att det skulle bli tufft fattade jag väl.. Men kanske inte riktigt hur satans jobbigt det var.. Vi hade riktigt otur, för vi fick hemsk personal på BB. Vi låg ändå inne i 4 dagar och mötte max på 2-3 bra personal under dom dagarna. Så vidirigt beteende. Loke var 12 dagar när både Jörgen och jag blev dödssjuka i världens förkylning. Kort därefter fick han kolik och skrek mellan 5-10 timmar varje dag i 10 veckor. Samtidigt fick han sin komjölksallergi. Alltså han tål inte mjölkprotinet. Inte laktosintrollerant som många verkar tro.. Hehe. 
Livet blev verkligen annorlunda när han fick mjölkfri-ersättning. Det var livräddaren, för det innebar att han i alla fall sov på nätterna. Så vi fick sova lite. Innan så sov vi ca 4-5 timmar var per dygn. Som värst sov jag i alla fall 2-3 timmar per dygn.

Okej, jag har aldrig tidigare skrivit ner min uppevelse och jag var sjukt osäker om jag skulle dela med mig av stycket nedan. För nu när jag läser mina egna ord, inser jag att det inte kan vara normalt och jag har ändå höjt medicinerna och varit på återbesök på psykiatrin. Jag ringde och frågade Jörgen om jag hade varit konstig och enda sa han att jag var extremt orolig för allt.

"Men ändå är detta inte värst, utan oron och ångesten. Jag vet inte om jag är lite skadad min pappa hade ett syskon som dog i PSD och har väl överfört den oron på oss, plus var jag ute i barnvagnen med syrrans barn och trodde hennes yngsta var död. Han var väldigt blek och sv väldigt djupt, så fick inte liv i honom. Ringer min syster i panik och säger att jag tror Elias är död.. Tar tillslut upp honom och han gnyr. Där står jag ensam med två barn på en gata i Sundsvall och grinar.. Överycklig att jag inte dödat hennes barn. Ganska tidigt så uteslöt jag allt som kunde göra att Loke skulle dö, det har varit min största rädsla sedan han kom. Att han skulle dö. Jag gick in minst 1 gång i halvtimmen för att kolla så han andas..
Det var många artiklar om PSD när Loke var några veckor så jag tog bort expressen, aftonbladet, upday och alla nyheter överrallt. Vi kollade tex på Hidden, förstfödda och där blir ett spädbarn kidnappad. Jag fick världens ångest, gick in till Loke och kollade till honom. Hittar inget höjande bröstkorg och det isades i hela kroppen, tills jag lade handen lite längre ner på magen och han andades.

En kväll när jag satt uppe med Loke själv, så var jag så sjukt trött och slut så jag fick för mig att han slutade andas. Han hade några andningsuppehåll. Vilket tydligen är normalt. Men just då fick han det och jag fick panik. Lade ner honom på soffan. Puttade lite försiktigt på honom. Fick ingen reaktion. Gick in i sovrummet och väckte Jörgen, sträckte fram Loke och sa: Du måste kolla ifall han lever.. Vilket så klart han gjort. och jag grinade av lättnad i 2 timmar.
Under den här tiden fick jag världens sjukaste katastroftankar, Jörgen kunde inte ta Loke och åka iväg för jag var livrädd att de skulle krocka och jag skulle bli ensam kvar levande.. Berättade tex för Jörgen att jag ville bli begravd med Loke ifall vi skulle dö i en bilolycka.

Första kvällen jag var ensam med honom så råkade han slå huvudet i mitt nyckelben och jag fick panik, för han skulle få hjärnskador och dö. Så jag ringer först min syster och frågar vad jag ska göra, hon tyckte väl att jag skulle ringa 1177 om jag var orolig, ringde Jörgen som sa att han garanterat skulle överleva och jag själv ringde 1177 och grinade.. Livrädd och ensam. Lite löjligt såhär i efterhand. Svarade på 1177 gjorde världens underbaraste kvinna som lugnade mig. Glömde bort Lokes fyra sista också, grinade sönder ännu mer. Haha."