Jag tror att jag blev sjuk för tvingar mig själv att leva trots att min sjukdom säger att jag borde vila.. Att min kropp säger ifrån, eftersom jag så sällan lyssnar.. Det tar ju stopp någon gång.. Dom här veckorna har varit pissigt jobbiga, att vara hemma, bara ligga på soffan och vila.. I flera dagar.. Ibland har jag nästan gråtit för det kliar i min kropp, rastlösheten.. 

Idag är första dagen på flera veckor jag inte känner utmattad, där trycket på mitt bröst har lättat.. Jag ser faktiskt fram emot att gå till jobbet på onsdag.. Jag känner mig glad och pigg igen, har nog haft ett ganska långdraget depressivt skov.. Fast jag har inte riktigt mått dåligt, bara varit orkeslös och utmattad.. Kanske varit mer irriterad än vanligt kanske.. Men jag har sovit på dagen och natten, då är det fel någonstans.. Speciellt då jag tar två olika sömntabletter på kvällen för att somna i vanliga fall.. Jaja.. Jag mår bättre i alla fall, vilket jag är tacksam över!

Sedan har senaste händelserna som hänt varit jobbiga.. Jag har gråtit mycket och tyckt att allt varit orättvist. Varför? Det är min största fråga.. jag har aldrig förlorat någon som inte dör av ålder, så jag vet inte hur jag ska hantera det.. Men du finns i mina tankar dagligen, bilderna från förra årets planeringsdag finns du med där.. Alla sörjer olika och jag vet inte ens hur jag gör det, bara kanske genom att minnas din positiva anda, din glada personlighet och att du ska.. Jag har ett fint minne, bilden på dig och mig på Facebook.. Din första bild på dig själv på Facebook..