Den här datumet tillbringar alltid väldigt mycket känslor, kanske blir det lättare allt mer åren går..

Idag är det två hela år sedan jag satt där med två broschyrer och två läkare. Jag är bipolär.. Ibland har jag fortfarande svårt att förstå att jag är sjuk.. Sjuk i huvudet. Eller rättare sagt i hjärnan, för min hjärna har ett fel. Så det borde heta sjuk i hjärnan. Dom senaste åren har varit otroligt lärosamt,plågande och befriande. En kamp om överlevnad. Det har gjort ont, tårar har fällts och jag har hatat och växt.  Det är svårt att förklara två år i en text. Men ni som följer mig här har nog förstått att det inte alltid är enkelt med en kronisk sjukdom. För varje 
ag som går blir jag starkare, växer och lär mig hitta nya verktyg för att kunna hantera min vardag. Jag jobbar dagligen med mig själv, för att jag ska bli en person jag trivs i. Jag har verkligen lärt känna mig själv och bli en människa jag oftast kan vara stolt över att vara. 

Men mycket har fått stått tillbaka dom senaste åren, vänner och kärlek. Vänner för jag inte alltid orkar umgås och kärlek för att jag anser att jag måste kunna leva mitt liv själv innan jag lever med någon annan.. Allt annat vore orättvist.
Jag tror ingen förstår vad jag har fått ge upp för att kunna leva ett bra liv. Vad jag varje dag behöver tacka nej till för att jag vet att jag aldrig kommer må bra ifall jag gör det.. Jag kan oftast inte ens jobba natt, för det brukar kicka igång ett skov för mig..

Men idag, två år senare så idenifirerar jag mig varken som bipolär eller sjuk. Det går dagar innan jag ens tänker på det.. Inte ens när jag intar medicinen så tänker jag på sjukdomen. Utan det går av rutin.
Men det absolut viktigaste jag har lärt mig av dessa två är faktiskt, att jag är starkare än vad jag trodde och att jag klarar mer än vad jag någonsin trodde jag skulle klara av när jag satt där för två år sedan på tåget och kände att livet var förstört..