Im gonna let myself fail.

Det var någon känd bloggare som fick kommentarer om att denne kanske är bipolär och genast gick alla igång på och försökte leka nätdoktorer allihopa.. Många av kommentarerna var att man hanmnar bara i Manisk och depression. Men visste ni att att man oftast får mer maniska skov av kvinnor och att bipolär typ 2 är mer vanligt? Typ 1 är rena maniska skov och depressioner medans typ 2 är hypomanier och depression

Men för mig som är ultrarapid cycling, så är jag egentligen aldrig symtromfri.. Under vinterhalvåret ligger depressionen där hela tiden, ibland bleknar den och ibland känns den värre. För att jag ens ska klara mig igenom dom värre dagarna så går jag och jobbar.. Det är mitt sätt att hantera min depression. Jag skulle nog kunna leda mig själv på väldigt destruktiva vägar ifall jag inte gjorde det.. Jag hade inte klarat att hantera mig själv, ångesten och mina tanknar under den här perioden. Så jag kastar mig in i saker jag kanske inte orkar med egentligen men det är bättre än alternativet. Helt klart. Andra personer kanske måste vara sjukskrivna och inte kunna jobba.. Men alla kan ju som sagt inte vara som jag.. För jag är en väldigt högfungerande Bipolär, oftast. Men när man väl vant sig med att inte alltid känna det andra ser mig som så funkar det inte helt tokigt.. Jag önskar jag slapp depressionerna helt, men man kan inte få allt..  Alla upplever och behöver olika, du kan sätta in 100 bipolär i ett rum men det finns nog inte många som upplever sin sjukdom på samma sätt.. 

En person sa att det var klent att vara hemma för en psykisk sjukdom, jag tycker det är jävligt starkt. Att kunna säga ifrån och inse att man inte klarar allt.. Jag önskar att jag kunde ringa och sjukanmäla mig ibland för att jag inte egentligen orkar.. I stället pushar jag mig ett steg längre för ta mig till jobbet, trots att jag har ångest större delen av den tid jag är på jobbet då.. Jag kanske inte gör mitt bästa jobb och jag drar nog mig lite undan, för jag orkar inte prata så mycket.. Jag är väldigt envis som person så jag fightar tills jag är där jag vill vara.
I april har jag haft min diagnos i 3 år och jag har kommit en bra bit för att lära mig hantera min vardag, men jag har så mycket kvar att lära.. Dom säger ju att man lär så länge man lever..

Vet ni vad det allra viktigaste är? Att inte ge upp, bara för det är tungt, svårt och jävligt jobbigt så innebär det inte att det alltid kommer vara det.. Ibland brukar jag ligga och tänka på det bra som hänt under dagen för att sjukdomens tankar ska vinna över mig.. Positivt tänkande gör mig inte frisk, men det gör att jag kan tänka på glada saker fast hela jag är i ett stort kaos.. Och jag försöker vara positiv inställd till det mesta, om jag lyckas alla gånger tror jag knappast.. 

 25 April 2013- "Idag fick jag det svart på vitt, jag har bipolär sjukdom. Trots att jag sett mig själv som bipolär ett tag nu så var det ändå som en kräftsmäll.. Vad kommer folk tänka? Kommer människor omkring mig behandla mig annorlunda nu?För nu vet jag att jag kommer behöva äta medicin resten av mitt liv, nu vet jag att svängingarna kommer att följa med tills den dag jag dör, även om jag blir stabil så kan jag ju få skov."



Såhär ser ut ungefär kväll, på mornarna brukar hon komma när första larmet går.. Pälsbollen <3