World bipolar day.

Mitt i allt letande av flygbiljetter så upptäckte jag att det faktiskt är World bipolar day, en hel dag för att lyfta bipolär sjukdom i världen. Det är en viktig dag, då psykiska sjukdomar oftast hamnar långt bak i listan av vad som är viktigt. Jag hoppas även att med åren så kommer människor vårda sina uttryck kring personer med psykiska sjukdomar. I ett land som alltid ska vara så politiskt korrekt jämt så glömmer vi bort att vi stigmatiserar människor med en psykisk sjukdom alltför ofta och okunskapen är för stor.. Dessvärre har jag mött mest fördomar och okunskap om psykiska sjukdomar inom vården, av människor som jobbat länge och har en nedvärderande syn på psykiska sjuka.

För er som inte kanske är så insatta, så består bipolär sjukdom av två olika typ diagnoser:
Typ 1: Maniska och depressiva skov
Typ 2: Hypomani (lindrigare verison av manin) och depressiva skov.
Mixed state: När man har en blandning av antingen maniska/hypomaniska och depressiva skov. Du har alltså två olika stämningslägen samtidigt.
Rapid cycling: När man växlar stämningsläge fler än 4 gånger per år. 

Jag är själv en typ 2 med Rapid cycling.  Det innebar innan jag började med medicinerna att jag skiftade stämningsläge väldigt ofta.. Deprimerad - hypomanisk - Deprimerad - Hypomanisk. Så fortsatte det. Hela tiden. Jag har nästan aldrig någonsin en period där jag inte var deprimerad eller hypomanisk.. I och med att jag blev insatt på Litium (standard medicin för bipolär sjukdom) så slutade jag skifta så mycket och ca 1 år efter insättningen är jag nästintill stabil. Självklart med hjälp av andra mediciner också. 

Med åldern och att jag är stabil, samtidigt som jag umgåtts med syrrans barn, så har känslan att vilja ha egna barn växit sig större. Men den här delen är så svår att prata om, för jag vet inte om jag någonsin kommer kunna vara utan medicin.. Vilket innebär att jag nog aldrig kommer kunna få barn.. Dom flesta medicinerna ger fosterskader och jag vet inte om jag kan vara stabil nog utan för att kunna vara gravid.. Risken att drabbas för en förlossningsdepression eller förlossningspsykos är stor. Jag kommer inte kunna amma, utan att riskera min egna hälsa.. Sömnlösa nätter kommer bli ett problem. Jag får ofta höra att det kan hända så mycket även fast man inte har en kronisk sjukdom, men vad vore jag för människa om jag inte tänkte på alla risker innan jag väljer att sätta ett oskyldigt barn till världen? Däremot kan jag tycka att det är väldigt orättvist. Men ja.. Jag lever, har ett bra liv och mår bra. Så jag får ändå vara nöjd! :)






Publicerat i Allmänt