Jag fick nys om Lady Dahmers inlägg om där hon berättar hur misslyckande hennes liv är egentligen.. Många som kommenterar berättar om att de känner samma sak inför sina liv.. Men jag känner helt tvärtom.. Jag är stolt och nöjd över mitt liv.. Jag hade inte dom bästa förutsättningarna tidigt i mitt liv, eftersom jag har varit sjuk halva mitt liv utan att egentligen veta om det.. Så jag har levt mitt liv med dom förutsättningarna jag hade. Visst jag kanske inte har mitt slutbetyg (fattas bara matte nu så!!) och jag har inget körkort och jag har ingen sambo eller barn.. Men jag har två fantastiska syskonbarn, vänner, arbetskamrater, familj. Och framförallt ett jobb som jag dessutom älskar.. Jag har pengar så jag klarar mig.. Vad mer av livet kan man kräva? 

Visst kan jag erkänna att mitt liv hade sett annorlunda ut ifall jag inte vore sjuk, men nu är jag det. Så varför älta vad som kunde ha varit och i stället vara nöjd med det man har?  Jag får ofta känslan att vi alltid ska sträva efter något bättre.. Vi ska ha ett bättre jobb helst med status, mer pengar, störst villa, vara smalast, vara den som är vältränad.. Vi stannar sällan upp och faktiskt njuter av att vi har det så bra som vi har..  Alltid.mer.aldrig.nöjd.
Sedan om man är missnöjd med något i sitt liv, så kan man faktiskt försöka ändra det eller gör det bästa av situationen.. Det känns nästan som det är fult att faktiskt vara nöjd med det lilla.. Inte ha alla nya saker.. Ett barn blir mobbad i skolan för barnet inte har den nyaste mobilen eller kanske inte ens en mobil alls.. Materiella ting har blivit det som avgör värdet på en människa. 

Jag anser just med pengar att jag inte kan sakna något jag aldrig haft.. Jag har aldrig haft mycket pengar, inte vuxit upp i en familj med mycket pengar.. Visst, livet kanske hade varit enklare ifall man hade haft mer pengar.. Men jag tror knappast jag hade blivit lyckligare för det.. För mig är lycka att få må bra och umgås med människor jag älskar..