A little bit stronger

Just nu tar det mig en hel dag att få lite energi, så mot kvällen när jag egentligen borde sova så vaknar jag till..  För dryga timme sedan blev jag klar med städningen av toaletten.. Bara resten kvar då..  Den här kvällen har ändå varit helt okej, om man jämför med kvällarna i helgen. Det är knappt att det gick och härda ut. Nästan plågsamma. Borde egentligen ringa om en doshöjning, men jag vill verkligen inte höja litium och det kommer dom säkerligen rekomendera.. 

Jag tänkte på ett samtal jag hade idag, det här med hur jag gör för att orka med. Jag vet egentligen inte hur jag orkar med allt jag gör. Jag bara kör på och hoppas på det bästa. Det finns ingen manual hur det är att leva med en diagnos, olika saker funkar för olika människor.. Jag fick en bra start i psykiatrin, lång terapi med en person som slogs för mig och jag har egentligen bara haft en enda läkare hela tiden. Samma läkare som satte min diagnos. Jag hade ett bra stödteam.. Sedan kommer man ändå inte ifrån sitt egna ansvar.. Vill man ha något så måste man jobba hårt för att få det. Man måste vara beredd att jobba med sig själv.. Varje gång jag hade ett sådant samtal under min terapi så var jag utmattad, utpumpad på energi. Man vänder ändå ut och in på sig själv under sådana samtal. Det tar energi att gå i terapi, att gräva upp gamla minnen och känslor..
Jag har egentligen inte gjort något annat än att bearbetat vad jag har gått igenom.. Att leva mitt liv, med min bipolära diagnos har nog jag har lärt mig med tiden. Jag funkar bättre när jag inte ligger hemma hela dagarna, utan att jag går iväg på jobbet fast jag har sådan brutal ångest på morgonen. Jag går till jobbet fast jag är helt tom inombords, för det finns alltid något på jobbet som gör att jag känner mig lite mer levande än jag gjorde innan. 
Ta ett steg framför det andra så kommer man fram dit man ska så småning om, man behöver inte ha bråttom. Oftast har man hela livet på sig.

Nu borde jag verkligen försöka sova, för jag börjar jobba om några timmar. God natt.


 
 
 
 

 
 
Publicerat i Allmänt
#1 / / Susanne:

Jag måste säga att du är stark som berättar så ingående om din sjukdom och det du skriver är väldigt intressant, inte minst för att jag känner en person som har samma problem som dig men har valt att "lyssna på kroppen" och det slutar som oftast med att livet rinner ifrån honom för att han "inte orkar".
Du gör det jättebra Renée <3