Vet ni vad som har varit svårast dom senaste 4 åren? Att lära mig att tycka om min kropp igen.. När jag vägde 63 kg hade jag gått upp 20 hela kilo.. Förstår ni hur mycket det egentligen är? Haha, ja det gör ni ju självklart.. Men för mig är 20 kg som ett helt ton.. När jag bytte medicin och äntligen fick en mättnadskänsla igen har jag gått ner lite..  Men jag kände mig sjukt obekväm i mig själv och det hjälpte inte när jag fick frågan om jag var gravid eftersom jag hon tyckte jag började se mullig ut.. Jag vet inte egentligen om jag kan kalla det en ätstörning längre snarare en biverkning av sjukdomen.. När jag mår dåligt kommer tankarna tillbaka om att jag är tjock och att blir mer älskvärd om jag vore smalare.. Sedan när jag mår bra igen äter jag bättre igen..

När jag tränade kände jag mig snygg, stark och älskade när musklerna började synas.. Jag älskade verkligen min kropp då, sedan när jag blev tvungen att skjuta upp skolan förlorade jag tron på mig själv och slutade träna.. För jag kände mig så dålig och misslyckad.. Men nu är hösten och vinterns värsta depressioner gjorda så nu känns det i hela kroppen att det vänder.. Det blir lättare att andas igen och orken kommer tillbaka.. Det handlar inte längre om att överleva utan leva..  Så nu tänkte jag köra på igen, bara jag bestämmer mig så kommer jag få det gjort.. Oavsett vad.

Det handlar mycket om inställning, väljer jag att tro på att mitt liv kommer vara värdelöst för jag är sjuk så kommer det vara så med.. Jag försöker tro att mitt liv inte kommer suga lika mycket om jag väljer att se det med andra ögon. Att om jag försöker behandla andra människor snällt och ödmjukt så kommer andra människor behandla mig likadant.. Det låter som en klyscha men det är faktiskt sant..